3. Saker jag ser fram emot!
- En vecka uppe i Dalarna
- Ridläger med min flicka
-

3. Saker jag gillar!
- Min familj och hundarna. 
- Rida
- Träna hundarna

- Blogga

3. Saker jag inte gillar!
- Falska människor
- Att inte vara ensam 
-

3. Saker jag vill!
- Åka upp till Dalarna
- Åka på ridläger med min flicka. 
- 

3. Saker jag borde!
- Går på promenader med hundarna. 
- Träna hundarna

3. Saker jag kan!
- Rida
- Åka utför
- Blogga

3. Saker jag inte kan!
- Åka slalom
- Kan inte något om bilar 
-

3. Saker jag ofta pratar om!
- Min famil

- Hundarna
- Bloggen

3. Saker jag önskar mig!
- Att mina nära och kära är friska

- En massa hästar 
-

3. Saker jag blir lugn av!
- Familjen
- Hundarna
- Rida

- Musik

3. Saker jag blir stressad av!
- När folk tjatar
- När det blir för mycket för en
- När man gör allt i sista sekunden

3 saker jag ska göra i veckan
- Rida
- Åka in till stan 
- Umgås med familjen

Gör gärna sommar listan och sedan skicka den vidare tiil andra.

Tvångstankar tror jag finns hos de flesta i olika nivåer och utförande.
Hos en del är dom så pass jobbiga att dom påverkar livet på ett negativt sätt medan det hos andra bara är en grej liksom. Jag vet inte riktigt om det kanske kallas tvångstankar om det jag tänker berätta nu men på ett sätt är det ett tvång jag känner att jag måste göra även om jag i många fall kan stå emot.

Jag måste alltid rycka en eller flera ggr i dörren när jag låst på eller hemma hos någon för att se så den verkligen är låst även om jag vet om det. Samma sak gäller när jag går hemifrån och låser ytterdörren även om jag ser att den är låst. Kanske att det strular just där och då och den inte låser sig?

Något som är fruktansvärt läskigt och sjukt farligt är det att jag i bland får känslan av att jag eller något och när känslan kommer så ser jag till att låsa dörren för att inte något skall hända fall jag får för mig att rycka i dörren.
Jag vet inte varför jag känner såhär egentligen. Har andra tvånstankar också m.m.      

Hur är det för dig - Har du någon tvångstanke av något slag?

Mina tankar. Varför funderar jag så mycket och varför mår jag som jag gör när mitt liv är rätt okej ändå? Jag har det som behövs: Min make, våra barn, våra djur, ett hem, familjen och mina bröder. Men en dag kommer allt förändras och jag hoppas det redan blir till hösten för det skulle ju vara riktigt häftigt! Är så tacksam över det jag har.

Att hämta kraft från naturen!

Att vara mobbad och utanför! Jag har börjat tänka en del på min barndom. Jag var ett ganska ensamt barn och umgicks väldigt sällan med någon. Jag gillade på något sätt att leka i min ensamhet men jag tror också att det faktiskt blev lite av en försvarsmekanism för min del då jag faktiskt var så mycket ensam. I skolan hade jag inte särskilt många vänner. Jag var mobbad i låg och mellanstadiet och högstadiet men var ändå utstött på något vis. När kompisar väl kom hem till mig var det ofta för att jag hade så mycket leksaker och ett rum. I ? :an blev jag dock mobbad på riktigt. De få vänner jag hade vände sig emot mig och jag stod helt ensam. Hela skolan vände sig emot mig och det tog extremt hårt på mig. Gymnasiet blev dock lite både och. Dock kan jag märka utanförskapet även där. Exempelvis blev jag aldrig bjuden på klassfester. Det var flera sådana incidenter under min skoltid som faktiskt gör väldigt ont att tänka på. I bland funderar jag på hur mitt liv sett ut om jag inte blivit utfryst och mobbad och jag kan i bland sakna att umgås med människor där jag bor. I bland saknar jag den där gemenskapen som många av de jag gick i skolan med verkar ha. Mobbning och utfrysning kan påverka en så mycket och jag har fortfarande svårt med tillit till människor efter allt jag upplevt. Än i dag kan jag ställa mig frågan. varför jag? Trots att jag vet att jag bara blev ett slumpmässigt offer.  Mobbning och ensamhet kan förstöra människor men jag har bestämt mig för att låta mig lagas!

Svårare än så är det inte!

Saker du inte bör göra när någon mår dåligt!

Säga saker som: "Du är ju alltid ledsen!", "Du är så känslig!" eller "Lägg av med att gråta nu!" - Det är att skuldbelägga någon som mår dåligt. Ingen väljer att må dåligt och att då kommentera sådana saker gör oftast det hela bara värre. Den som mår dåligt känner sig då bara till besvär och det tynger ned en ytterligare.

Bli sur när någon visar sina känslor. - Att bli sur på någon som mår dåligt och kanske försöker öppna sig med sina känslor är också en typ av skuldbeläggning. Att bli sur för att någon mår dåligt löser ingenting och det bygger bara på personens dåliga mående ännu mer.

Säga saker som: "Ryck upp dig nu!". Om personen hade orkat så är jag ganska säker på att personen hade "ryckt upp sig" och inte mått dåligt, men nu ser det inte ut så. Personen mår dåligt och då är det inte bara att rycka upp sig. Människor är inga robotar där allt blir bra på en sekund. Ibland måste man få tid på sig att gråta ut och må dåligt en stund för att kunna må bättre.

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva i en enorm bergochdalbana, vissa stunder går det väldigt fort ner och andra väldigt fort upp. Ena dagen kan jag känna mig som en enormt stor fågel i en mycket trång bur som varje dag vill väckla ut mina vingar och flyga ut. Andra dagen kan det kännas som att jag har massa kedjor på min kropp och jag kommer inte loss från mig själv. Tredje dagen kan jag känna mig lika skör och sårbar som ett nyfött barn som är i behov av andras hjälp. Oavsett dag så finns alltid rädslan i mitt liv att tappa fotfästet helt och bara famla runt i ett tjockt mörker utan ljus att hitta ut. När vissa människor ser på mig så ser dom en lat, okunnig och självisk person men så är inte fallet för egentligen är jag bara livstrött, oerfaren om att stå stadigt och en person som gör allt för att överleva.
Vi med psykisk ohälsa väljer inte att ha det själva, vi vaknar inte upp en dag och bara börjar må dåligt utav anledning som vissa verkar tro. Att ständigt få höra att det är bara att rycka upp sig eller var positiv så går det över är ren lögn. Jag kan bara prata från mitt eget liv och känslor men jag har testat så mycket för att komma upp men fortfarande står jag kvar på trappsteg ett och kämpar förtvivlat för att bara få komma till trappsteg två. Jag har haft psykisk ohälsa i många år och har stängt många ute av ren rädsla och jag kan inte räkna hur många som har tagit avstånd när jag behövt dom som mest. Dom som inte har haft psykisk ohälsa någon gång kan inte relatera till hur vi mår. Dom kan inte förstå hur man ena dagen kan trampa i djupaste leran och andra dagen vara glad. Jag minns inte hur många gånger jag kan skrikit efter hjälp men ingen hör eller ser och jag har bara fått sätta på mig den glada masken igen. Det börjar kännas pinsamt att man gång på gång försöker komma någonstans men man springer alltid in i samma vägg igen. Enda gången jag inte känner mig helt fastlåst och glad är när jag släpper tankarna och pressen och stressen man får från alla möjliga håll. Pressen att vara på ett speciellt sätt, att vara alla till lags eller stressen att man måste komma någonstans i livet och orka mer än vad man egenligen gör. Ångesten över framtidens mående ligger som ett tungt regnmoln över mig och jag funderar ofta på hur jag ska komma ifrån det och få fortsätta gå i solsken.

Med denna text vill jag först säga att du är inte ensam, det finns så många som lider av psykisk ohälsa och behöver hjälp men ingen ser.
Jag tycker att psykisk ohälsa måste tas mer på allvar för det är en kamp att leva med det varje dag.