Snart verkar jag väl desperat. Haha men det är väl lite så. Det är väldigt tråkigt att vara ensam en längre tid.

Bor med min familj make och barn på landet + djur. Kommer från Småland.

Vi har två tånåriga barn

Folk tror inte det syns att dom tittar! Men det märks tydligare än folk tror!

Jag driver vanligtvis bloggen: http://miaocd.bloggplatsen.se/

Jag bloggar om mitt liv och andra saker.
Vem är då annars jag?
Mitt namn är Mia och bor på landet med min familj och djur sen några år tillbaka.
Bor i Småland.
I detta inlägget tänkte jag berätta en sak som jag mer eller mindre har tröttnat på ärligt talat.
Jag har tröttnat på hur vissa människor beter sig mot andra många har fördomar och åsikter mot oss personer som lever med någon form av funktionsvariationer.
En del ska hålla på peka på en på stan eller glo på en och tro att man är ett spöke.
Men ni som tror det. Tror helt fel. Bara för man lever med någon/några former av funktionsnedsättningar. Så har vi ändå ett hjärta. Ja vi kan också ha åsikter.
Blev utsatt för mobbning under skoltiden och blir fortfarande utsatt för mobbing/ mättat på grund av att jag brukar skriva om att jag har medfött funktionsnedsättningar.
Jag har på grund av mina diagnoser alltid haft svårt att hitta vänner för livet. Jag söker i högsta grad vänner i närområdet eller inne i (Kronobergs län). Finns det någon som läser detta som bor i närheten av ? Hör av dig till ? så kan hon vidarekoppla till mig eller följ mig gärna. Hör gärna av er på min instagram.

Tror det är helt perfekt tid för mig och blogga igen nu. Många släpper" pressen och kraven" och tar dagen lite mer som den kommer när sol och värme kommer på besök. Vilket gör jag kommer in i det bättre.

Bloggen har swishat förbi ett par gånger under helgen men varken tiden eller orken har funnits där och jag har tagit det helt med ro. Det är jag som bestämmer när det skall komma nya inlägg. Det viktiga är inte att jaga läsare. Inte nu längre. De får hitta hit själv eller inte.

I dag så rensade jag bland mina oseriösa vänner på facebook! Oj vad många som åkte kan jag tillägga! Jag tror jag plockade bort lite över 200 personer från facebook! Har du åkt bort så är det antagligen för att vi aldrig pratar, vi har inget gemensamt, eller så har du snackat bakom min rygg! Jag accepterar inte en massa skit längre! Jag behöver inga energitjuvar i mitt liv!

Mitt namn är Mia och jag är 50 + år. Jag bor i Småland på en gård tillsammans med min make och våra barn, hundar och katt. Som älskar hästar och allt runt det vem kan liksom tröttna på hästar. Hästintresset växte fram när jag var runt ca sju år. Bestämde jag mig för att börja satsa på en av mina drömmar att få hålla på med hästar och deras hälsa söker jag en praktik plats inom häst. Även min flicka har ridet i många år. Vi bruka tävla i hoppning och dressyr. Som person är jag driven, lugn, lyhörd, ärlig, seriös, utåtriktad, hjälpsam, positiv, glad och jag vill alltid djurets bästa. Att jag samtidigt utbildar mig till hästskötare. Går på distans stärker min kunskap inom vad hälsa för en häst är. Vill lära mig allt om hästar. Skaffa mig så mycker kunskap om hästar.
Låter jag intressant och ni vill veta mer om vem jag är. Hör gärna av er via pm.
Ni kan nå mig på mail eller mobil

Jag är inte tjock - jag är bara fylld av enorma mängder kärlek till min man!

Aspergers, autism syndrom handlar inte om yta! Något jag ofta får slängt till mig är att jag ser ut som vem som helst. Att jag kanske till och med är en sådan som verkligen inte skulle gå under kategorin att ha Aspergers, autism Syndrom. Men vet ni vad det är faktiskt något jag kan ta. Det jag däremot provoceras av enormt mycket är de jubelidioter som tar sig friheten att säga att det finns dem som ser ut att ha Aspergers, autism Syndrom. Där och då kände jag mig som sagt väldigt maktlös. Jag skulle liksom sitta där och behöva bevisa för dom att vi är exakt som de dom kategoriserat som dem. För som sagt kan jag tala för mig och min diagnos i de flesta sammanhang. Men man förväntar sig inte att bli behandlad med fördomar i från en person som jobbar med grupper som är exakt som mig. Aspergers, autism syndrom handlar inte om yta. Det handlar om en inre kamp som skapar personlighet. Jag känner mest att man bör fokusera på att lära sig mer om diagnosen i brett för att kunna förstå att Aspergers, autism Syndrom inte fungerar lika för alla som har diagnosen. Vi är liksom ni, neurotypiker, olika. Väldigt olika. Lär därför känna personen och inte diagnosen. Skulle detta hänt för kanske några år sedan skulle det ta lång tid för mig att bygga upp ett förtroende igen. Jag skulle ha tagit åt mig och börjat ifrågasätta mig själv. Men nu ser jag det mer som att arbetet vi gör har en Så betydande roll för samhället i stort.

Brukar i möten med folk jag vet kommer ha en betydande roll i mitt liv oavsett relation berätta att jag har Aspergers, autism Syndrom.

Nej men bli inte rädda nu. Jag ska förklara. Jag ska i min bästa uttrycksform berätta för er varför jag väljer att vara så pass öppen med mina diagnoser.

Jag har alltid känt mig annorlunda. Som att jag inte lever på samma villkor som "alla andra". Jag sätter just det inom citationstecken för att det för mig är ett sådant luddigt begrepp. Visst har jag stött på människor som jag kan tänka mig kommer ifrån samma planet som jag, men dem kan jag faktiskt räkna på mina tio fingrar. Kanske skulle jag skippa intresset för rymden och utomjordingar och se till mig själv som en utomjording. En sådan som faktiskt finns men som ingen hade upptäckt skiljde sig från mängden.

Nej då.

När jag i mina sena tonår fick stämpeln fick jag ju faktiskt ett levande bevis på att det finns fler som jag. Att jag inte är ensam här på jorden om min superkraft. Aspergers, autism Syndrom. Så kallas det.

Men en sak var säker, jag skulle bannemej inte sättas in i något fack. FUCK NO.

Jag är så mycket bättre än att se till att vara ett samhällsproblem som är fylld med fördomar.

Och det är ju faktiskt sedan dagen jag själv fick diagnosen jag bestämde mig för att ta bort stigmat och skapa en mer hållbar och accepterad värld för mig och alla andra "onormala".

Nu menar ju inte jag att jag titulerar mig själv som en AS person med en expedit eller liknande. Det kanske ni förstod undermedvetet för det skulle ju vara rätt knas. Jag menar man ser ju inte direkt att jag har Asperger, autism. Om det hade funnits ett praktexempel på hur en person med Asperger, autism såg ut skulle ju det underlätta något enormt. Men nu är ju inte fallet så och tur är ju det. För det jag vill komma fram till är att man absolut inte får glömma att se personen bakom diagnosen. Jag är inte min Asperger, autism. Men det adderades till just mig och det vill jag värna om. Min power. Min älskade superkraft.

Jag har växt så otroligt mycket som människa det senaste åren. Inte minst med min Asperger, autism. Jag skulle inte vara där jag är i dag om det inte vore för min Asperger, autism. Trots att jag många gånger vill dumpa mig själv så vet jag att jag måste se till vart jag är i dag. Hur sunt jag valt att se till min funktionsvariation och hur jag varje dag kämpar på mot fördomarna och mina hinder i vardagen. Jag vägrar se att nackdelarna skulle väga tyngre än fördelarna.

Så anledningen till att jag väljer att vara så pass öppen är för att bryta tabun. För att jag vägrar se hur andra ser på sin diagnos. För att jag vägrar bli kallad onormal. För att jag vägrar se ansiktsuttryck som om jag kom från ett annat solsystem som dem. För att jag vägrar vara 1177s exempel på psykfall.

Ungdomar som upplever samma tomhet av förståelse och respekt från sin omvärld som jag gjorde förr. Som känner sig maktlösa och till besvär. Till vilket pris? Jo, en ökad psykisk ohälsa och till följd många självmordsförsök. För att man inte får samma chans till livet. Detta är verkligheten.

Jag tänker inte tiga. Bara kriga.