Känns som denna dag är en riktig " depp " dag bara för det är gråväder denna dag + att det regnar också.

Ofta tänker jag till och från att ( eller jag har nog känt så här ganska länge tror jag ) : " varför känns det som om jag är den drabbade i vissa lägen?! "

t.ex när det gäller vänner:
Varför känns det som om jag ska vara " tvungen " att höra av mig till folk man  känner och fråga vad de hittar på och fråga om de vill hitta på nåt och göra nåt trevligt i hop med mig eller så?!
Varför kan aldrig nån av dom ha i åtanke att höra av sig till mig och fråga om jag vill hitta på nåt med dom?! Har de ingen lust och fråga mig eller orkar de inte veta att jag faktiskt också existerar bland dom ( känns ju nästan som så?! ).
Det här har ju kännts som en standard grej i ett antal år typ till och från.
Det kan aldrig finnas nån ( av de ja känner ) av dom att komma på att: " nej men jag skriver / ringer till henne och kollar vad hon gör och frågar om hon vill göra nåt kul / trevligt i hop med mig " ?!
Nej för den tanke verkar inte finnas i deras huvet känns det också som.

Inte undra på att ja ofta känner mig " ensam " i denna värld!
Man ser att andra har det så roligt och hittar på massa trevligt i hop och att många andra har en hel del vänner som de hör av sig till varandra och hittar på massa trevligheter m.m

Men jag då? Existerar inte jag för dom eller?
Jag är faktiskt en existerande människa jag med som borde ha lika mkt värde att umgås med bland dom.
Det är nästan så man känner sig " utanför " men på håll på nåt vis.

Jag vill försöka hitta nya vänner och umgås med. Men hur lätt är det?!
Vissa säger att det tydligen är " lätt " men nej det är inte så lätt som alla tror. Det är inte bara att gå ut och fråga en helt random person om den vill bli min nya vän. Det gör man ju lixom inte då man inte vet nånting om personen m.m. Och vad personen vill hitta på att göra och man vill ju inte direkt bjuda hem en helt random person heller hur som helst det borde ju folk förstå.

Så vad ska man då göra? Jag ska som sagt inte behöva höra av mig jämt och ständigt till dom.

Känner mig så jäkla " ensam " på grund av detta!

Någonting jag funderar på i bland är hur människor beter sig mot varann. Har man en gång avslutat en relation både vänskap eller kärlek då vill man oftast inte ha kontakt med den personen eller hur? Jag förstår inte varför man måste tjata på människor att bli vän eller ta tillbaka dom i sitt liv när man har avslutat det kapitlet. Man avslutar en relation av en anledning eller hur? Så varför tjata om att ta tillbaka när personen i fråga inte vill. Jag förstår inte varför man måste hålla på det sättet. 

När man avslutat en relation vill man inte heller ha tramsiga kommentarer av personen i sin blogg eller på instagram då menar jag negativa sådana. Har du kontrollbehov? Eftersom du måste fortsätta skriva kommentarer på min blogg och på instagram fast jag har tagit bort dig ur mitt liv. 

Även om jag inte är fläckfri och har gjort misstag så har väl du också gjort det någongång i ditt liv?! Men att hålla på att stalka människor är inte rätt metod. Jag lovar dig. Lämna människor i fred som inte vill ha dig i ditt liv det finns oftast en anledning varför och det kanske är du som gjort fel och sårat din vän. Men för det har du ingen rätt att hålla på att försöka hålla koll på vad din "vän" gör hela tiden det kallas kontrollbehov. Har du det? Att du måste ha kontroll hela tiden och du måste se vad din vän sysslar med när du inte är med. Det beteendet är inte friskt! Låt din vän vara och vara som den är utan att du lägger dig i och försöker kontrollera. 

Om någon avslutat en relation med dig. Låt personen vara om personen bett dig om det. Att jaga en person blir bara fel!

Jag är en snart 48-årig mamma/fru som är allra mest som alla andra. Jag bor i Småland tillsammans med min make, våra barn och djur. Älskar att resa och ägnar min fritid åt mina stora passioner: hundar, hästar djur, fjällvandring, vin, träna, segling, handarbete, stickning, promenader, både utför och på längden, resor, skapande m.m

Men det finns en sak som skiljer mig från de flesta andra: Jag lever med en psykisk ohälsa.

När jag diagnostiserades med autism, asberger, OCD, ångste, deppression, tvångshandlingar, tvångsyndrow år 2012 vändes mitt liv upp och ned. Jag bestämde mig tidigt för att vara öppen med min sjukdom och skrev ett blogginlägg som lästes av närmre en miljon unika läsare på en vecka samtidigt som mer och mer media hörde av sig. Det blev ett genomslag och en chock som jag inte hade räknat med. Tre år senare har chocken lagt sig och jag har lärt mig mer både om mig själv och min sjukdom.

I dag är jag sjukpensionär på heltid  och lever ett helt vanligt liv. På min fritid lägger mycket tid på att vara en positiv förebild för unga som lever med psykisk ohälsa. Alldeles för många lever i tron att man inte kan ha ett normalt liv om man är psyisk sjuk medan jag vet att det inte bara går att leva ett normalt liv – man kan leva sitt drömliv inte bara trots sin sjukdom utan tack vare den.