Hela mitt liv har jag kämpat för att få mina diagnoser taget på allvar!

Bloggen blev min trygga asmosfärs där jag vågade ta plats.

Det är mycket enklare att vara öppen.

I min blogg beskriver jag känslan av att leva med diagnoser. Jag lider av ångestsyndrom. Jag vet själv inte alla gånger vad det är som sitter och trycker. I bland kommer det utan anledning och jag kan oroa mig för i princip allt.

Den kan också utlösas av stressiga situationer. En sådan situation kan ge mig väldigt mycket ångest. Även om säkert många kan känna obehag inför samma sak.

När man är på sin sysselsättning har man ju inte alltid tid att tänka så mycket. Jag försöker också distrahera mig på andra sätt genom att till exempel kolla på Youtube-klipp, lyssna på poddar och läsa.

Även om jag upplever att tabut kring psykisk ohälsa börjar luckras upp lever fortfarande en del missuppfattningar kvar. Till exempel att det bara handlar om att rycka upp sig.

Inte för att jag själv ville vara ledsen utan för att folk tog hänsyn då till att jag mådde dåligt och hade förståelse.

Jag berättar att jag genom åren har haft tankar på att avsluta mitt eget liv. Men tankarna har aldrig lett till något försök.

Jag kan fortfarande ha de tankarna i bland men jag har kommit till den punkten att det aldrig blir mer än så. Det är ju inte att man vill dö men vissa gånger vill man inte leva heller.

Till en början handlade det mest om att skriva av sig men ju mer jag gjorde det desto mer respons fick jag. Framför allt fick jag känna att jag inte är ensam om min situation.

Jag har aldrig varit särskilt social i riktiga livet men när jag hittade internet blev det mitt sätt att ta plats och synas på där. Jag själv kan välja vad och hur mycket jag berättar. Mitt space helt enkelt.

Jag tror att allt hör samman ju mer orättvisor det finns desto mer psykisk ohälsa finns det.

Men hon anser att de anhörigas situation är en aspekt som ofta glöms bort i debatten.

Många gånger blir man egoistisk när man mår psykiskt dåligt eftersom man måste fokusera på sig själv och då glöms de runtomkring bort. Jag tror att de måste få en chans att bli bättre informerade om vad som händer.

Då fick jag mer insikt om hur jag faktiskt fungerar och började läsa på ännu mer om mina diagnoser.

Jag vill verkligen kunna hjälpa andra och få utomstående att förstå vad diagnoser innebär.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill inte lämna efter mig en sport som bara är för rika” Hur är det att vara världsetta och bära armbindeln med nummer ett?– Jag känner mig inte som den bäste. Jag kanske har en siffra på min arm när jag går in på arenan, men jag kä...

Det har rullat in lite nya läsare så tänkte att jag kör en lista med ”3 saker ni inte visste om mig” så får ni chansen att lära känna mig lite bättre. Vi kör igång direkt! ��Jag är en känslomänniska - ...

Jag tänker ofta på min mamma och pappa!I bland kommer alla känslorna över mig och när jag tänker på att jag aldrig mer kan ringa eller besöka er eller ger en kram så kommer alla känslorna över mig.Jag blir alltid så himla ledsen när jag tänker på det...

Jag har rätt mycket som gör mig glad när jag tänker efter. Mycket som jag delar med mig av min energi det som är värt att dela med sig av. Det som gör mig glad är:- Min familj. - Mina djur. - Min minsta lillebror. - Bloggen och Istagram. Detta är...

Jag bor i Småland. Har polarhundar på olika nivårer, olika åldrar som jag kör / träna / tävla drag med. Väldigt sociala och trevliga hundar att umgås med och köra med. Bruka tävla i drag. Vi är med i Svenska draghundsport.se Tävla mest i barmark. Kör...