Mitt namn är Mia och jag är 50 + år. Jag bor i Småland på en gård tillsammans med min make och våra barn, hundar och katt. Som älskar hästar och allt runt det vem kan liksom tröttna på hästar. Hästintresset växte fram när jag var runt ca sju år. Bestämde jag mig för att börja satsa på en av mina drömmar att få hålla på med hästar och deras hälsa söker jag en praktik plats inom häst. Även min flicka har ridet i många år. Vi bruka tävla i hoppning och dressyr. Som person är jag driven, lugn, lyhörd, ärlig, seriös, utåtriktad, hjälpsam, positiv, glad och jag vill alltid djurets bästa. Att jag samtidigt utbildar mig till hästskötare. Går på distans stärker min kunskap inom vad hälsa för en häst är. Vill lära mig allt om hästar. Skaffa mig så mycker kunskap om hästar.
Låter jag intressant och ni vill veta mer om vem jag är. Hör gärna av er via pm.
Ni kan nå mig på mail eller mobil

Jag är inte tjock - jag är bara fylld av enorma mängder kärlek till min man!

Aspergers, autism syndrom handlar inte om yta! Något jag ofta får slängt till mig är att jag ser ut som vem som helst. Att jag kanske till och med är en sådan som verkligen inte skulle gå under kategorin att ha Aspergers, autism Syndrom. Men vet ni vad det är faktiskt något jag kan ta. Det jag däremot provoceras av enormt mycket är de jubelidioter som tar sig friheten att säga att det finns dem som ser ut att ha Aspergers, autism Syndrom. Där och då kände jag mig som sagt väldigt maktlös. Jag skulle liksom sitta där och behöva bevisa för dom att vi är exakt som de dom kategoriserat som dem. För som sagt kan jag tala för mig och min diagnos i de flesta sammanhang. Men man förväntar sig inte att bli behandlad med fördomar i från en person som jobbar med grupper som är exakt som mig. Aspergers, autism syndrom handlar inte om yta. Det handlar om en inre kamp som skapar personlighet. Jag känner mest att man bör fokusera på att lära sig mer om diagnosen i brett för att kunna förstå att Aspergers, autism Syndrom inte fungerar lika för alla som har diagnosen. Vi är liksom ni, neurotypiker, olika. Väldigt olika. Lär därför känna personen och inte diagnosen. Skulle detta hänt för kanske några år sedan skulle det ta lång tid för mig att bygga upp ett förtroende igen. Jag skulle ha tagit åt mig och börjat ifrågasätta mig själv. Men nu ser jag det mer som att arbetet vi gör har en Så betydande roll för samhället i stort.

Brukar i möten med folk jag vet kommer ha en betydande roll i mitt liv oavsett relation berätta att jag har Aspergers, autism Syndrom.

Nej men bli inte rädda nu. Jag ska förklara. Jag ska i min bästa uttrycksform berätta för er varför jag väljer att vara så pass öppen med mina diagnoser.

Jag har alltid känt mig annorlunda. Som att jag inte lever på samma villkor som "alla andra". Jag sätter just det inom citationstecken för att det för mig är ett sådant luddigt begrepp. Visst har jag stött på människor som jag kan tänka mig kommer ifrån samma planet som jag, men dem kan jag faktiskt räkna på mina tio fingrar. Kanske skulle jag skippa intresset för rymden och utomjordingar och se till mig själv som en utomjording. En sådan som faktiskt finns men som ingen hade upptäckt skiljde sig från mängden.

Nej då.

När jag i mina sena tonår fick stämpeln fick jag ju faktiskt ett levande bevis på att det finns fler som jag. Att jag inte är ensam här på jorden om min superkraft. Aspergers, autism Syndrom. Så kallas det.

Men en sak var säker, jag skulle bannemej inte sättas in i något fack. FUCK NO.

Jag är så mycket bättre än att se till att vara ett samhällsproblem som är fylld med fördomar.

Och det är ju faktiskt sedan dagen jag själv fick diagnosen jag bestämde mig för att ta bort stigmat och skapa en mer hållbar och accepterad värld för mig och alla andra "onormala".

Nu menar ju inte jag att jag titulerar mig själv som en AS person med en expedit eller liknande. Det kanske ni förstod undermedvetet för det skulle ju vara rätt knas. Jag menar man ser ju inte direkt att jag har Asperger, autism. Om det hade funnits ett praktexempel på hur en person med Asperger, autism såg ut skulle ju det underlätta något enormt. Men nu är ju inte fallet så och tur är ju det. För det jag vill komma fram till är att man absolut inte får glömma att se personen bakom diagnosen. Jag är inte min Asperger, autism. Men det adderades till just mig och det vill jag värna om. Min power. Min älskade superkraft.

Jag har växt så otroligt mycket som människa det senaste åren. Inte minst med min Asperger, autism. Jag skulle inte vara där jag är i dag om det inte vore för min Asperger, autism. Trots att jag många gånger vill dumpa mig själv så vet jag att jag måste se till vart jag är i dag. Hur sunt jag valt att se till min funktionsvariation och hur jag varje dag kämpar på mot fördomarna och mina hinder i vardagen. Jag vägrar se att nackdelarna skulle väga tyngre än fördelarna.

Så anledningen till att jag väljer att vara så pass öppen är för att bryta tabun. För att jag vägrar se hur andra ser på sin diagnos. För att jag vägrar bli kallad onormal. För att jag vägrar se ansiktsuttryck som om jag kom från ett annat solsystem som dem. För att jag vägrar vara 1177s exempel på psykfall.

Ungdomar som upplever samma tomhet av förståelse och respekt från sin omvärld som jag gjorde förr. Som känner sig maktlösa och till besvär. Till vilket pris? Jo, en ökad psykisk ohälsa och till följd många självmordsförsök. För att man inte får samma chans till livet. Detta är verkligheten.

Jag tänker inte tiga. Bara kriga.

Att varje dag fajtas med tvångssyndrom och Asperger och autism syndrom samt mitt fler handikapp. Är jobbit för mig. Jag kan inte förklara varför jag gör de här ritualerna men det känns inte rätt. Om jag gör så eller så är dörren extra mycket stängd. Problem med sänggånde och svårt att komma till ro. Rädd för aldrig vaka mer. Dödsångste.
Enda stället där jag kan koppla av tvångstankarna något är när jag tränar, rider, vara med hundar, djur m.m
Det gör att jag mår så bra att... jag kan skjuta bort tankarna när jag gör dom här sakerna.
Det är oklart vad som orsakar OCD.
För mig är det mycket allvarligare. Min vardag kretsar kring komplicerade rutiner och ritualer för att undvika de saker som jag är mest rädd för döden.
De första symptomen uppkom redan när jag var vuxen. Att tvätta händerna är ett vanligt tvångssyndrom.

Är 47 år gammal och lever med Aspergers syndrom, autism.

Nu berättar jag om den svåra kampen att få ett vanligt jobb.

Många blir rädda när de hör begreppet Asperger, autism säger jag.

Där brister min sociala förmåga säger jag.

Nu berättar jag om svårigheterna med att få jobb när man lever med Aspergers syndrom, autism.

Det är väldigt begränsat. Jag har inte samma förutsättningar som andra säger jag.

Många blir rädda när de hör begreppet Asperger, autism. De tänker att man är en socialt inkompetent idiot som inte kan något och inte förstår någonting.

Där brister min sociala förmåga.

Jag säger att jag har svårt för många av arbetsuppgifterna. Där brister min sociala förmåga.

Jag säger att jag aldrig vill hymla med min diagnos. I stället lägger jag korten på bordet och är helt öppen.

De har nonchalerat mig.

Jag menar att personer med Asperger, autism kan erbjuda företag andra kvaliteter som hög intelligens och välutvecklade perceptionssinnen. 

Hos personer med Asperger, autism kan du ofta hitta kompetenser som du inte kan hitta hos andra. Jag är väldigt duktig på att hitta detaljer som andra missar till exempel.

Nu har jag en viktig uppmaning till svenska arbetsgivare.

När jag har sökt jobb har hon kämpat för att lyfta fram diagnosens positiva egenskaper men upplever att hon inte har blivit lyssnad på.

De har bara nonchalerat mig när jag har försökt vända diagnosen till något positivt.

samt skriver om mitt liv på min blogg. Nu uppmanar jag svenska arbetsgivare att anställa personer med diagnosen då hon menar att det kommer gynna deras företag.

Alla personer med Asperger, autism fungerar inte likadant. Förstå att olikheter behövs för ett bra arbetsklimat. För att kunna utveckla ett företag krävs det olika kompetenser.

Förr i tiden när mobbningen var som värst ville jag vara någon annan - nån som var populär som alla gillade. Någon som folk såg upp till och tyckte var cool.

Någon alla ville hänga med som blev bjuden på fester och aldrig behövde känna sig ensam.
Som tyckte det var roligt att gå till skolan och aldrig hade en klump i magen. Som aldrig behövde oroa sig över dagen. Som alltid fick ett leende och ett hej i korridoren. Någon som alla pratade med.

Nu flera år efter när jag har perspektiv på tillvaron och kan se bakåt så är jag tacksam över att jag aldrig blev någon annan att jag fortfarande är den jag alltid vart. För det är den jag föddes till det är den jag skapats till det är den jag blivit trots all som skett.
Jag har mer förståelse för saker och ting, jag har ett samvete jag har ett hjärta och jag bryr mig om människor. Egenskaper jag anser är viktiga hos människan. Nu tror jag inte att alla populära människor saknar dessa egenskaper men dem coola dem som alla hejjade på som alltid fick vara med som alla gillade och såg upp till i min skola - dem saknar en hel del av dessa egenskaper.
Annars hade dem inte utsatt mig för det dem gjorde. Dem tyckte det var häftigt att ge sig på nån annan dem tyckte det var coolt att trycka ner en klasskamrat psykiskt! Grupptryck.

Jag säger inte att jag hade blivit sådan om jag hade vart med populär - men genom att utstå och tvingas genomlida alla dessa skolår med skit har jag lärt mig mitt egna värde jag har lärt mig vad medmänsklighet är och jag är stolt över all den kärlek jag ger folk i min närhet.
Jag är tacksam över att jag är Mia och jag vill för alltid vara som hon.

Jag vill med detta inlägget rikta ett enormt megastort tack till alla er fina följare! Till er som varje dag kikar in här och läser om vad jag tar mig för och som lämnar kommentar efter kommentar. Det är ni som gör att det är så roligt att fortsätta blogga. Den dagen ni slutar att läsa och lämna kommentarer kommer jag sluta blogga - inte innan dess. Jag får sådan fin respons och jag får sådant lyckorus i kroppen när jag läser era fina ord. Jag vet inte alltid vart jag skall ta vägen, sitter med Smålands bredaste leende från öra till öra. Ja, det är tur att jag har två öron för annars hade leendet gått runt hela skallen! Jag blir så glad för att ni finns för att ni tar er tid och läser mina inlägg och lämnar små ord och tankar till mig. Ni stöttar ni peppar och ni hjälper mig. Hjälper mig på resan till ett bättre självförtroende och självkänsla. Ni får mig att förstå att jag är värdefull och lika bra som alla andra. Jag önskar jag kunde ge er alla en fysisk kram då förstår ni hur tacksam jag är va? Hehe! Ni gör mina dagar varje dag ploppar det in nya kommentarer nya läsare och nya följare och det blir bara roligare och roligare att blogga och dela med mig till er. Eftersom jag märker hur mycket ni uppskattar det!