Mina älskade barn ni är ljuset i mitt liv och jag älskar er mer än något annat och ni finns alltid i mina tankar.

Jag mår bra av att vara öppen md min psykiska ohälsa då förstår jag lite bättre. Det hjälper mig att förstår mig lite bättre.

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva i en enorm bergochdalbana, vissa stunder går det väldigt fort ner och andra väldigt fort upp. Ena dagen kan jag känna mig som en enormt stor fågel i en mycket trång bur som varje dag vill väckla ut mina vingar och flyga ut. Andra dagen kan det kännas som att jag har massa kedjor på min kropp och jag kommer inte loss från mig själv. Tredje dagen kan jag känna mig lika skör och sårbar som ett nyfött barn som är i behov av andras hjälp. Oavsett dag så finns alltid rädslan i mitt liv att tappa fotfästet helt och bara famla runt i ett tjockt mörker utan ljus att hitta ut. När vissa människor ser på mig så ser dom en lat, okunnig och självisk person men så är inte fallet för egentligen är jag bara livstrött, oerfaren om att stå stadigt och en person som gör allt för att överleva. Vi med psykisk ohälsa väljer inte att ha det själva, vi vaknar inte upp en dag och bara börjar må dåligt utav anledning som vissa verkar tro. Att ständigt få höra att det är bara att rycka upp sig eller var positiv så går det över är ren lögn. Jag kan bara prata från mitt eget liv och känslor men jag har testat så mycket för att komma upp men fortfarande står jag kvar på trappsteg ett och kämpar förtvivlat för att bara få komma till trappsteg två. Jag har haft psykisk ohälsa i många år och har stängt många ute av ren rädsla och jag kan inte räkna hur många som har tagit avstånd när jag behövt dom som mest. Dom som inte har haft psykisk ohälsa någon gång kan inte relatera till hur vi mår. Dom kan inte förstå hur man ena dagen kan trampa i djupaste leran och andra dagen vara glad. Jag minns inte hur många gånger jag kan skrikit efter hjälp men ingen hör eller ser och jag har bara fått sätta på mig den glada masken igen. Det börjar kännas pinsamt att man gång på gång försöker komma någonstans men man springer alltid in i samma vägg igen. Enda gången jag inte känner mig helt fastlåst och glad är när jag släpper tankarna och pressen och stressen man får från alla möjliga håll. Pressen att vara på ett speciellt sätt, att vara alla till lags eller stressen att man måste komma någonstans i livet och orka mer än vad man egentligen gör. Ångesten över framtidens mående ligger som ett tungt regnmoln över mig och jag funderar ofta på hur jag ska komma ifrån det och få fortsätta gå i solsken. Med denna text vill jag först säga att du är inte ensam, det finns så många som lider av psykisk ohälsa och behöver hjälp men ingen ser. Jag tycker att psykisk ohälsa måste tas mer på allvar för det är en kamp att leva med det varje dag.

I dag har tillbringat några timmar med brossan. Vi var på ett ställe och kollade läget och var där en bra stund. Det var kosläpp m.m. där Sen körde vi en sväng och kollad på olika ställen. Nu är vi hemma igen. Nu har vi ättit middag som min make har fixat till oss alla. Njuter av en kall öl nu. Vi får se vad kvällen har att erbjuda!

Hur har du det i dag? Vad har du gjort och vad erbjuder kvällen för dig?

Jag avskyr den här känslan.
Kan inte förklara hur jag känner riktigt.
Ångesten är påträngande
Jag vill ha dig nära

Jag tror inte mitt mående hade försvunnit
Bara för att du hade funnits här
Men helt klart bättre
Om jag hade haft dig nära

Tankarna försvinner aldrig
Avundsjukan finns
Men för vilken människa i världen är det annorlunda?
Någon gång önskar vi något vi inte har. 
Sverige är på tok för långt 
Men jag är glad att du inte bor på andra sidan jorden

Du är ju samtidigt nära - för i mitt har du alltid plats!

Känns som denna dag är en riktig " depp " dag bara för det är gråväder denna dag + att det regnar också.

Ofta tänker jag till och från att ( eller jag har nog känt så här ganska länge tror jag ) : " varför känns det som om jag är den drabbade i vissa lägen?! "

t.ex när det gäller vänner:
Varför känns det som om jag ska vara " tvungen " att höra av mig till folk man  känner och fråga vad de hittar på och fråga om de vill hitta på nåt och göra nåt trevligt i hop med mig eller så?!
Varför kan aldrig nån av dom ha i åtanke att höra av sig till mig och fråga om jag vill hitta på nåt med dom?! Har de ingen lust och fråga mig eller orkar de inte veta att jag faktiskt också existerar bland dom ( känns ju nästan som så?! ).
Det här har ju kännts som en standard grej i ett antal år typ till och från.
Det kan aldrig finnas nån ( av de ja känner ) av dom att komma på att: " nej men jag skriver / ringer till henne och kollar vad hon gör och frågar om hon vill göra nåt kul / trevligt i hop med mig " ?!
Nej för den tanke verkar inte finnas i deras huvet känns det också som.

Inte undra på att ja ofta känner mig " ensam " i denna värld!
Man ser att andra har det så roligt och hittar på massa trevligt i hop och att många andra har en hel del vänner som de hör av sig till varandra och hittar på massa trevligheter m.m

Men jag då? Existerar inte jag för dom eller?
Jag är faktiskt en existerande människa jag med som borde ha lika mkt värde att umgås med bland dom.
Det är nästan så man känner sig " utanför " men på håll på nåt vis.

Jag vill försöka hitta nya vänner och umgås med. Men hur lätt är det?!
Vissa säger att det tydligen är " lätt " men nej det är inte så lätt som alla tror. Det är inte bara att gå ut och fråga en helt random person om den vill bli min nya vän. Det gör man ju lixom inte då man inte vet nånting om personen m.m. Och vad personen vill hitta på att göra och man vill ju inte direkt bjuda hem en helt random person heller hur som helst det borde ju folk förstå.

Så vad ska man då göra? Jag ska som sagt inte behöva höra av mig jämt och ständigt till dom.

Känner mig så jäkla " ensam " på grund av detta!

Någonting jag funderar på i bland är hur människor beter sig mot varann. Har man en gång avslutat en relation både vänskap eller kärlek då vill man oftast inte ha kontakt med den personen eller hur? Jag förstår inte varför man måste tjata på människor att bli vän eller ta tillbaka dom i sitt liv när man har avslutat det kapitlet. Man avslutar en relation av en anledning eller hur? Så varför tjata om att ta tillbaka när personen i fråga inte vill. Jag förstår inte varför man måste hålla på det sättet. 

När man avslutat en relation vill man inte heller ha tramsiga kommentarer av personen i sin blogg eller på instagram då menar jag negativa sådana. Har du kontrollbehov? Eftersom du måste fortsätta skriva kommentarer på min blogg och på instagram fast jag har tagit bort dig ur mitt liv. 

Även om jag inte är fläckfri och har gjort misstag så har väl du också gjort det någongång i ditt liv?! Men att hålla på att stalka människor är inte rätt metod. Jag lovar dig. Lämna människor i fred som inte vill ha dig i ditt liv det finns oftast en anledning varför och det kanske är du som gjort fel och sårat din vän. Men för det har du ingen rätt att hålla på att försöka hålla koll på vad din "vän" gör hela tiden det kallas kontrollbehov. Har du det? Att du måste ha kontroll hela tiden och du måste se vad din vän sysslar med när du inte är med. Det beteendet är inte friskt! Låt din vän vara och vara som den är utan att du lägger dig i och försöker kontrollera. 

Om någon avslutat en relation med dig. Låt personen vara om personen bett dig om det. Att jaga en person blir bara fel!