Att leva med psykisk ohälsa är som att leva i en enorm bergochdalbana, vissa stunder går det väldigt fort ner och andra väldigt fort upp. Ena dagen kan jag känna mig som en enormt stor fågel i en mycket trång bur som varje dag vill väckla ut mina vingar och flyga ut. Andra dagen kan det kännas som att jag har massa kedjor på min kropp och jag kommer inte loss från mig själv. Tredje dagen kan jag känna mig lika skör och sårbar som ett nyfött barn som är i behov av andras hjälp. Oavsett dag så finns alltid rädslan i mitt liv att tappa fotfästet helt och bara famla runt i ett tjockt mörker utan ljus att hitta ut. När vissa människor ser på mig så ser dom en lat, okunnig och självisk person men så är inte fallet för egentligen är jag bara livstrött, oerfaren om att stå stadigt och en person som gör allt för att överleva.
Vi med psykisk ohälsa väljer inte att ha det själva, vi vaknar inte upp en dag och bara börjar må dåligt utav anledning som vissa verkar tro. Att ständigt få höra att det är bara att rycka upp sig eller var positiv så går det över är ren lögn. Jag kan bara prata från mitt eget liv och känslor men jag har testat så mycket för att komma upp men fortfarande står jag kvar på trappsteg ett och kämpar förtvivlat för att bara få komma till trappsteg två. Jag har haft psykisk ohälsa i många år och har stängt många ute av ren rädsla och jag kan inte räkna hur många som har tagit avstånd när jag behövt dom som mest. Dom som inte har haft psykisk ohälsa någon gång kan inte relatera till hur vi mår. Dom kan inte förstå hur man ena dagen kan trampa i djupaste leran och andra dagen vara glad. Jag minns inte hur många gånger jag kan skrikit efter hjälp men ingen hör eller ser och jag har bara fått sätta på mig den glada masken igen. Det börjar kännas pinsamt att man gång på gång försöker komma någonstans men man springer alltid in i samma vägg igen. Enda gången jag inte känner mig helt fastlåst och glad är när jag släpper tankarna och pressen och stressen man får från alla möjliga håll. Pressen att vara på ett speciellt sätt, att vara alla till lags eller stressen att man måste komma någonstans i livet och orka mer än vad man egenligen gör. Ångesten över framtidens mående ligger som ett tungt regnmoln över mig och jag funderar ofta på hur jag ska komma ifrån det och få fortsätta gå i solsken.

Med denna text vill jag först säga att du är inte ensam, det finns så många som lider av psykisk ohälsa och behöver hjälp men ingen ser.
Jag tycker att psykisk ohälsa måste tas mer på allvar för det är en kamp att leva med det varje dag.

Läsarna/följarna är aktiva och deltar och det uppskattas så då fortsätter jag tills jag känner att det är stopp. Sen efter kommer inläggen lite som dom vill. I med att jag har sån spridd blogg så skriver jag ju om allt. Allt mellan himmel och jord. Jag är öppen och delar med mig av min glädje, vardag, privata, träning, fotografering med mera.

Skriver några rader här i min blogg. Jag heter Mia och driver bloggen http://miaocd.bloggplatsen.se/ och https://nouw.com/miaocd där skriver jag om lite allt möjligt. Allt från storytime, psykisk ohälsa, vardagen och min stora hobby som är hundar och hästa som jag tävla i. Vore roligt om ni ville kika in hos mig. Finns även under namnet @miaocd på instagram om ni är sugna på att följa mig.

Ja livet är helt fantastiskt men också inte lätt. Alla måsten alla livs pyssel, pengar och relationer.

Jag önskar så att jag hade ett jobb genom hundar och hästar m.m. Och om inte. Och man fick önska mer att jag hade jobbat innan jag blev sjukpensonär.

Jag är inte bitter och jag är glad för allt jag har i mitt liv men jag är lite bitter över pengar sitvationen. Jag vill ju gärna köpa hästar men vet inte om lånen skulle godkänna en inkomst. Skit! Mina drömmar är att har hästar på gården.

Min stora dröm är att har hästar på vår gård. Ni får gärna höra av er.

En hund och hästbiten person som har fötterna på jorden som tävlar i draghundsport och ridsport m.m

Lite bakgrund om mig själv: Jag började rida vid 7 års ålder på Ljungby ridklubb och två andra ridklubbar också Värnamo ridklubb och Alvesta ridklubb och sen dess är jag hästbiten. Intresset har växt och nu är detta min livsstil och kommer vara livet ut. Jag har intresse för hästen men också allt runt omkring. Via min hemmaklubb har jag fått chansen att utvecklas och lära mig m.m Jag har ridet i ca 40 år är fortfarnde aktiv i klubben i många år vilket har lett till att jag har viljat går häst skötare utbildning på Stömsholm Ridskola. Jag är klar med A och till hösten så ska jag går B. Det var lite om mig.